Öppet brev till Anna Hagwall

Hej Anna Hagwall, 
 

Jag vet knappt vem du är, och du har ingen aning om vem jag är.
Jag heter Angelica Rydell, jag är 23 år gammal och är singel förmodligen av den anledningen att jag är för rädd för att vara med någon.

Som sagt, jag känner inte dig, men jag kan redan nu med stolthet säga att vi är två helt olika typer av människor. Jag ska i det här brevet försöka att hålla en god ton, till skillnad från dig som redan har sparkat mig i magen genom ditt uttal i media.

Du är äldre än mig och har uppenbarligen aldrig blivit utsatt för psykisk och fysisk misshandel. Det är jag oerhört glad för. För varje gång jag stöter på en människa som aldrig har sett den värsta typen av förhållande, så inser jag att det faktiskt finns bra människor och att det finns någonting som heter ”en fin relation”.

Mina vänner skulle beskriva mig som ärlig, stark, glad, rolig, utåtriktad, godhjärtad och lojal. Det är fina egenskaper. Vad som är synd är att mina bra egenskaper så gott som försvann i och med att jag blev tillsammans med mitt ex. Idag är jag tacksam att jag är så pass stabil att jag klarar av att arbeta och lita på mig själv. Eller ja, jag är tacksam att jag överhuvudtaget lever.

Första slaget känns så overkligt att du knappt tar in det, det är så hjärtkrossande att du glömmer bort att tänka, all fokus ligger ju på det brustna hjärtat. Du tänker att allt kommer att ordna sig och det bara var en dum grej som hände EN gång.

Vid andra, tredje, fjärde och femte slaget så tänker du att du kanske borde börja bete dig annorlunda och inte göra honom så arg. Jag menar, det är ju inte hans fel att han inte kan kontrollera sin ilska. Det är ju synd om honom för att du provocerar honom genom att existera.

Vid tjugonde slaget så börjar du tänka att du faktiskt förtjänar det, jag menar; att du inte har lärt dig hur du hanterar honom än?

Vid trehundrade slaget så tänker du inte alls, du har glömt bort hur det känns att känna sig trygg och du tror att du kommer leva såhär resten av ditt miserabla liv.

Innerst inne så vet du hur fel det är, det är fel på papper, det är fel enligt lag. Du tänker ”ska jag verkligen leva så här?”, du börjar fundera på om det liv du har nu är värt att leva. Eller om du ska ta den enkla vägen ut.

”Det är ingen som tvingar kvinnor att stanna kvar i en sådan relation”, säger du. Du måste förstå själv att det inte är vad det hela handlar om. Det var självklart ingen som tvingade mig att stanna kvar. Hade någon sagt ”jag tvingar dig att stanna kvar” så hade jag skrattat, spottat personen i ansiktet och sagt ”aldrig i livet, jag förtjänar bättre”. Men, det här är så mycket större och går så mycket djupare in i själen än vad du någonsin kan förstå. Ingen tvingade mig, inte ens min sambo som misshandlade mig. Det handlade om att jag helt enkelt var livrädd, bokstavligt talat LIVRÄDD. Jag snackar inte om den typen av skräck som du känner när du är rädd att förlora någon eller den typen av skräck där du är rädd att aldrig någonsin få drömjobbet. Jag snackar om en skräck som inte ens går att sätta ord på. Rädslan går inte att beskriva, rädslan försvinner inte.
Jag trodde att han skulle döda mig om jag försökte fly. Jag trodde helt ärligt att han var supersmart då, att han kunde läsa mina tankar, att han kunde ”slå ihjäl alla poliser” och att han faktiskt skulle sprida falska rykten om mig, som han gång på gång sa att han gärna skulle göra. Jag trodde på riktigt att han kunde se vad jag gjorde, höra vad jag sa och veta vad jag skulle göra härnäst, även när jag var på jobbet.

Det vidrigaste med allt det här är att jag till viss del håller med dig, för ärligt talat så lever jag dagligen med ångest över att jag inte lämnade honom tidigare.
Jag, inte du, får leva med att jag, inte du, var för feg för att ta mig från honom direkt. Jag, inte du, får leva med den eviga skräcken om att han faktiskt kan komma tillbaka. Jag, inte du, får leva med självhatet. Jag hatar mig själv för att jag lät honom ta kontroll över mitt liv. Jag hatar mig själv för att jag inte flydde vid första slaget. Jag hatar mig själv för att jag var för rädd för att spara alla hot-SMS, för rädd för att fotografera mina skador och att jag var för stolt för att bryta ihop inför närmsta person på gatan.

Du får det att låta som att det är så enkelt, som att alla som har blivit misshandlade bara har varit så korkade att de bara inte har förstått bättre. Du får det att låta som att vem som helst klarar av att gå vidare efter ett destruktivt förhållande, som att de hårda orden försvinner likt blåmärkena på kroppen. 

Det tog mig 1,5 år av fysisk och psykisk misshandel innan jag tyckte att döden såg finare ut än livet. Jag var redo att dö för min frihet. Jag brydde mig inte om han skulle döda mig när jag lämnade honom.
Jag överlevde. Jag är fantastisk. Precis som alla andra som tar sig ur sådana här förhållanden.

Du trampar på de som försöker ta sig ur det. Du sätter dumma idéer i huvudena på människor som aldrig har varit med om misshandel. Du spottar på de som faktiskt har varit där. Jag kan inte säga att jag hatar dig, men jag hatar allt du står för.

 

Med vänliga hälsningar,

Angelica Rydell

 
Visa fler inlägg