angelica vill säga en sak

Här sitter jag. Jag lyssnar på musik som de flesta skulle kalla för partymusik, men jag känner ingenting. Vanligtvis så skulle jag bli taggad, vilja festa till det med alkohol och vänner, men inte idag.

Jag har länge lovat att jag ska bli bättre på att blogga, men helt ärligt så har jag inte haft orken att dels hantera mina egna tankar i huvudet och även se dem i skrift. Dessutom så har jag en enorm press på mig att skriva propert.
Nu tänker jag strunta i att vara grammatiskt korrekt, annars så kommer aldrig det här inlägget att publiceras.

Tänk på att det jag skriver om (10% av hela historien) har varit min vardag.
Jag nämnde ingenting om detta för någon, överhuvudtaget, innan den dagen då jag kastade ut aset.

Jag har länge velat skriva om min tid med ett av mina ex, låt oss kalla honom för D som i "döden". Jag är redo nu.
Jag ska vara helt ärlig, jag har funderat på att skriva ett brev till var och en av er, men det känns som att det här kan vara bra för andra att läsa.

Jag och D blev tillsammans i augusti 2011. Jag trodde att det faktum att vi bråkade första natten vi var tillsammans var det värsta som skulle kunna hända i vårt förhållande. Men så fel jag hade. 

Jag hade så jävla fel.
Vi blev tillsammans och han flyttade in innan jag hade lärt känna honom. Jag ångrar sällan mina beslut, då jag alltid ser lärdomar i allt, men jag ångrar bittert att jag släppte in honom i mitt liv.

I skrivande stund så vet jag inte om han sitter i fängelse eller inte, i skrivande stund så vet jag inte ens om han lever eller om han har tagit livet av sig, som han hotade med att han skulle göra.

Jag kan inte komma ihåg alla detaljer kring våra dagar tillsammans, det hela är ett enda stort svart hål av ångest, men jag kommer ihåg rädslan och hatet.

"Kan du beskriva skärpet han slog dig med?" var en av frågorna jag fick i Tingsrätten.

Jag kunde, tack och lov, beskriva skärpet, eftersom att det var jag som packade ned det när vi flyttade till min hemstad. Det var ju trots allt jag som gjorde allt hemma hos "oss". Skärpet var svart eller brunt, det var ett läderskärp.
D beskrev skärpet som vitt med silverränder. Det är så han är, en lögnare.
”Jag och Angelica skiljdes åt som vänner och jag trodde att vi skulle bli tillsammans igen”, sa han i Tingsrätten.

Jag kommer ihåg hans spända överkropp, hans demonliknande ögon och hans fruktansvärda röst. I skrivande stund så får jag hjärtklappning och börjar skaka. Jag kommer ihåg "håll käften, din jävla hora, du förtjänar att bli slagen". Jag sa alltid ifrån, för det är så jag fungerar. Jag kan inte hålla käften, men än idag så undrar jag om jag hade en dödsönskan.

"Ditt äckliga jävla fläskmongo, du är så ful så jag spyr" sa han ofta medan han skrattade hånfullt. (Nu kommer tårarna, folket).
D hade en förmåga att säga saker till mig som var värre än det mobbarna sa i skolan.
"Din jävla hora, du knullar säkert på killarna på ditt jobb varje dag".

Jag kommer ihåg alla nätter som jag befann mig i panikångest, helt ensam.
Jag kommer ihåg att jag gick till jobbet varje dag, trots sömnbrist och ett labilt psyke. Jag gjorde allt för att hålla tillbaka tårarna.

Jag kommer ihåg en dag speciellt mycket. D hade slagit mig i flera timmar.
Jag flydde till min mor.
Jag sa till mamma att vi hade bråkat. Jag kommer ihåg att hon var orolig, men att hon lyckades lugna mig och hålla mig kvar där, trots att jag egentligen ville hem till honom igen.

Det är så det fungerar, man blir lika värdelös som man känner sig.

Jag kommer ihåg att han ringde mig på jobbet typ tio gånger innan jag svarade.
"Jag hatar dig, du är så jävla äcklig och du har förstört mitt liv", sa han till mig i telefonen.
Jag försökte, som alltid, säga emot och inte ge honom glädjen av att höra mig gråta i ren och skär ångest.

"Jag ska komma till ditt jobb och döda alla dina kollegor medan du ser på, din jävla fitta. Sedan ska jag döda dig. *Haha*. För du, du förtjänar att lida. Din familj och dina vänner kan du också glömma."

Min moster ringde mig när jag hade SMS:at henne att jag bor hos mamma tillfälligt.
"Slår han dig?", frågade hon, med den där tonen som att hon förstod att någonting var fel.

"Nej, nej, det gör han inte", sa jag.

Alla som känner mig vet att jag inte tror på lögner, att sanningen verkligen ALLTID kommer fram och att jag är den som slänger fram sanningen utan att tänka innan.
Men i det här fallet så hade jag en känsla av att jag aldrig skulle bli av med honom, att han skulle strypa mig om jag sa någonting.
"Om du ringer Polisen så kommer jag att döda dem, och sedan döda dig. Jag tar dem allihop, inga problem". Det märkliga är att man faktiskt tror på det i sådana här situationer.

Han slog mig, sa saker till mig som ingen någonsin borde säga till en annan människa. Jag fick panikångestattacker dagligen.
Han slog, slog, slog, skrek.
Slog, skrek.
Hotade mig till livet, skrek, slog, slog.
Jag grät, jag bad på mina bara knän och jag frågade honom lugnt "varför gör du såhär mot mig?".
Varenda. Jävla. Gång.
Dag ut. Dag in.
Vecka ut. Vecka in.
Månad ut. Månad in.
"Haha, för att du suger så jävla mycket. För att du är den vidrigaste människan jag någonsin har träffat. Jag tycker synd om dig för att ingen tycker om dig."

Jag skadar aldrig mig själv, men just en gång kommer jag ihåg att jag slog näven så hårt i soffan att jag ramlade ihop på golvet av smärta. Handen var svullen, blå/gul, och gick inte att röra på flera veckor. På jobbet sa jag att "jag hade blivit arg på ett TV-spel".
"Rimligt", tänkte folk. De känner ju mig, de vet hur jag fungerar och att jag är en dålig förlorare.

Att jag, som anses vara en stark person av mina nära och kära, kunde hamna i den här situationen är för många en gåta utan svar.
En av mina barndomsvänner sa vid ett tillfälle förra året; "om någon skulle slå någon så trodde jag att det skulle vara du". Det var självklart ett skämt, ett sådant too-soon-skämt, men jag uppskattade det. Det betyder i mina öron att jag inte tar någon skit. I vanliga fall.

Det värsta var inte slagen. Det värsta var orden, rädslan och känslan av att vara HELT ensam. Man kan aldrig någonsin relatera till hur det känns om man inte har varit där själv.
Jag har alltid varit den som sagt "om jag träffar en sådan man så drar jag vid första slaget, inga undantag".
Jag trodde att jag var den. Nu vet jag med säkerhet.
Jag skulle döda mig själv innan det går så långt igen. Eller ännu bättre - döda kräket.

Jag och D bodde tillsammans i 1,5 år. Jag ville aldrig någonsin gå hem när jag var på jobbet och jag bad till Gud att någon skulle se mig, att någon skulle se igenom min fasad.
Jag hade ju förändrats jättemycket. Jag hade gått från att vara the center of attention till att inte ens prata med mina vänner.

Pang, bom. Jag var inte jag. Jag var någon annan.
Det märkte folk. Men de trodde att jag bara hade blivit "förhållandetråkig".

D förnedrade mig inför människor på stan, skrek och hade sig, för att folk skulle tro att jag var en plåga till flickvän. Det njöt han av. Jättemycket.
Jag såg hans äckliga jävla ögon glänsa och hans leende tog död på mig inifrån, för att det var så hånfullt. Han sa med blicken "det kommer aldrig vara någon som tror dig om du säger någonting, din fitta".

D sparkade mig i magen inför min 7-åriga halvbror.
D tvingade mig att städa, diska, laga mat, handla mat, köpa cigg, köpa dyra elektronikprylar, fixa allt, skriva hans CV, skriva hans personliga brev, söka hans jobb, svara när jobb faktiskt ringde.
Han jobbade inte och fick inga bidrag.
Han vägrade att jobba, han satt i soffan varenda dag, han spelade TV- och datorspel.
Han plockade inte ens upp posten.

D kallade mina vänner för "idioter", "bögjävlar" och "negerjävlar".
D var och kommer alltid att vara en rasistisk homofob som "vill döda alla bögar och negrer".
Han var och kommer alltid att vara allt jag hatar. Precis allt. Han är fucking ingenting, han är en plåga för världen.

Jag har aldrig slitit så ont i mitt liv. Jag var på väg därifrån i 1,5 år, men jag vågade inte. Jag vågade inte ringa mina vänner, min familj, jag vågade inte ringa polisen eller psyket. Jag vågade inte gå till doktorn och jag vågade knappt gå på jobbet. Jag ville inte synas, fast jag ville det samtidigt.

Vi flyttade upp till mitt barndomshem (27 november 2012), endast för att jag skulle ha min far vid min sida när jag skulle kasta ut honom.
Jag ordnade ett jobb (ännu ett) här åt honom, i hopp om att han skulle få lön så han klarade sig själv.
Som jag misstänkte, så ville han inte jobba, så han stannade hemma.
Vi bodde hos min pappa och hans sambo, då vi var tvungna att hitta en lägenhet först. Jag tänkte aldrig flytta från pappa med honom. Aldrig.
Pappa och hans sambo såg att D var en dålig kille, att han aldrig hjälpte till och att han livnärde sig på mig. De störde sig på honom, men jag kunde inte försvara honom med vetskapen om att han slog mig varenda dag.
Det gick en månad, D hade jobbat ca 10 av 40 dagar. Jag ville att han skulle dö, men jag sa det inte.

29 december 2012.
Min pappa fick en stroke och var nära på att dö med den. D slog mig samma dag.
De kommande dagarna så var jag vid pappas sida nästan hela tiden. D var fortsatt ett svin, trots att min far låg döende på ett sjukhus.

7 januari 2013.
Den bästa dagen i mitt liv, som jag brukar kalla den.
Dagen då jag föddes ur den mörkaste avgrunden jag har varit med om.

Jag vaknade av att väckarklockan ringde, D skulle upp och jobba, men vi hade försovit oss. (Observera att jag skriver "vi" och "oss", istället för "han" och "sig").
Jag hade ingen tid att passa, förutom att jag skulle in till sjukhuset och vara med min far. Jag väckte D och sa att han måste skynda sig, att han hinner med nästa buss utan problem. D blev arg, han tog upp ett skärp från golvet och slog mig på låret så hårt att jag bara skrek rakt ut.

Jag sprang upp till köket och kedjerökte vid fläkten. Samtidigt klev pappas sambo upp och satte sig vid mig och frågade "varför gråter du?".
"D vägrar jobba, som vanligt. Jag orkar inte mer", svarade jag.
"Du måste slänga ut honom om han vägrar hjälpa till med ekonomin, du och vi kan inte försörja honom föralltid", sa hon.

Någonstans här så hände någonting inom mig.

Jag sprang ned till honom igen. D sa "jag vill inte vara med dig längre, jag flyttar tillbaka till [hemort]". Lättnaden jag kände var fantastisk, men jag var medveten om att han har ljugit om sådant innan. Jag svarade "jag kommer att beställa en biljett åt dig. Du ska ut härifrån. Du ska ut ur mitt liv. Nu".
Jag gick upp igen, beställde en SJ-biljett och höll tummarna för att han verkligen skulle åka. Jag gick ned och informerade honom om att det var dags för honom att försvinna ur mitt liv, att lämna mig och allt som har med mig att göra.
D fick panik, blev ledsen och skallade mig så jag nästan svimmade.
Jag packade åt honom. Fort som fan gick det, jag ville inte att han ska hinna tänka och slå ihjäl mig en gång för alla.
Pappas sambo ropade efter en stund att hon är på väg till jobbet. (Hon hade inte hört någonting av det som pågick i källaren).
Jag blev ensam med D igen och befann mig i något slags panikartat lyckorus.
Jag bestämde mig för att han skulle ut, till vilket pris som helst.
D sa till mig "du hade inte reagerat såhär om inte din pappa hade blivit sjuk". Då brast det för mig, då såg jag bokstavligt talat svart, men med ett ljus längst in i det svarta hålet.

"Jag dör hellre än att leva med honom", tänkte jag för mig själv.

Jag var fylld av en läskig ro, jag var bestämd. Jag hade hittat ett lugn i att jag inte brydde mig om jag skulle överleva eller inte, det enda jag brydde mig om var att jag skulle slippa honom.
För första gången på länge så tittade mitt rätta jag fram och sa hej.

Jag följde honom till tåget för att försäkra mig om att han verkligen åkte.
Han försökte in i det sista att övertyga mig om att han skulle få stanna.
"Jag har ju ingenting, du är det enda jag har i livet, jag älskar dig, jag gör allt för dig, och utan dig så tar jag livet av mig".
Fine, tänkte jag.
Visst, jag kände saker, för jag är en människa. Till skillnad från det där monstret.
Men jag visste att det var nu eller aldrig som gällde.

När jag klev av och tåget började rulla så fick jag ett SMS från D där det stod "jag älskar dig". Jag bröt inte ihop på perrongen, men jag grät floder av lycka och panik samtidigt. Jag hade lyckats med det som jag hade försökt att lyckas med i 1,5 år. Det som jag hade försökt att planera sååå länge, det som hade hållit mig vaken om nätterna medan han låg och sov i lugn och ro.

Jag polisanmälde honom och då började mitt livs svåraste, men samtidigt bästa, år.
År 2013 var året då jag stod upp för mig själv.
Året då min pappa nästan dog.
Året då jag fann nya vänner.
Året då jag förlorade vänner.
Året då jag polisanmälde D.
Året då jag fann mig själv.
Året då jag insåg att ingenting kommer gratis i livet.
Året då jag började älska mig själv.
Året då jag fann glöden igen.
Året då livet efter detta nästan tog några av mina närmsta vänner.
Året då jag nästan förlorade min mamma.
Året då jag fick sitta i Tingsrätten och berätta min historia för en hel skolklass.
Året då jag tog hand om min pappa i flera månader utan inkomst, samtidigt som jag bearbetade att ha varit misshandlad i 1,5 år.

27 november 2013 var då jag vann i Tingsrätten och fick göra min röst hörd.
Jag hade inte bevis nog att sätta dit honom för allt han hade gjort, men jag vann.
Jag vann.
Jag satte dit kräket och nu kommer ingen någonsin att få trampa på mig igen.
Jag är så otroligt stolt över mig själv, och jag älskar varenda sekund jag får vara utan honom.

Alla förtjänar att leva ett bra liv, alla förtjänar att vara fri.
Älska livet, lev för nuet, oroa dig inte i onödan och lev som du lär.
Skaffa ett nytt jobb om du inte är nöjd.
Separera om du inte är kär.
Våga vara singel och vet om att du överlever ensam.
Var glad för de små sakerna i livet, och var tacksam att du lever som en fri människa. Gnäll inte över saker utan att göra något för att själv lösa problemet, och var fucking jävla lycklig när någonting bra händer dig utan att du försöker.
Och för Guds skull, för min skull, för DIN skull - acceptera ALDRIG att någon höjer handen mot dig eller får dig att känna dig som ingenting.

Om DU har varit med om samma sak, tveka inte - ring Polisen. Ingen annan kommer någonsin att göra det åt dig.

Du är stark nog. 

Tack till Polisen som lyssnade, agerade och trodde på mig.
Tack till juristen som än i dag finns där för mig och jobbar för mina rättigheter.
Tack till min psykolog som gång på gång har tryckt på de rätta punkterna för att jag ska utvecklas.
Tack till pappa som överlever allt och lite till.
Tack till pappas sambo som agerade vittne i Tingsrätten.
Tack till mina vänner och min morbror som har stöttat mig genom mitt helvete, som följde med mig till Tingsrätten och trodde på mig hela vägen.
Tack till domaren som trodde på mig.
Tack till åklagaren som är den smartaste tjejen jag har mött.
Tack till de vänner som har förlåtit mig för tiden då jag var totalt borta.
Tack till min mamma som aldrig släpper taget om mig.
Tack till mina chefer och mina kollegor som har stöttat mig och aldrig någonsin motarbetat mig när jag har behövt vara ledig.
Tack till alla människor som polisanmäler idioter.
Tack till alla er som läser, det betyder otroligt mycket för mig.
Tack till D, för att han dödade mig så att jag kunde lära mig att leva.

Tack till mig själv, för att jag valde livet framför Döden.

Ingen äger dig. Någonsin.