"Kan du beskriva skärpet han slog dig med?"

Här sitter jag. Jag lyssnar på musik som de flesta skulle kalla för partymusik, men jag känner ingenting. Vanligtvis så skulle jag bli taggad, vilja festa till det med alkohol och vänner, men inte idag.

Jag har länge lovat att jag ska bli bättre på att blogga, men helt ärligt så har jag inte haft orken att dels hantera mina egna tankar i huvudet och även se dem i skrift. Dessutom så har jag en enorm press på mig att skriva propert.
Nu tänker jag strunta i att vara grammatiskt korrekt, annars så kommer aldrig det här inlägget att publiceras.

Tänk på att det jag skriver om (10% av hela historien) har varit min vardag.
Jag nämnde ingenting om detta för någon, överhuvudtaget, innan den dagen då jag kastade ut aset.

Jag har länge velat skriva om min tid med ett av mina ex, låt oss kalla honom för D som i "döden". Jag är redo nu.
Jag ska vara helt ärlig, jag har funderat på att skriva ett brev till var och en av er, men det känns som att det här kan vara bra för andra att läsa.

Jag och D blev tillsammans i augusti 2011. Jag trodde att det faktum att vi bråkade första natten vi var tillsammans var det värsta som skulle kunna hända i vårt förhållande. Men så fel jag hade. 
Jag hade så jävla fel.
Vi blev tillsammans och han flyttade in innan jag hade lärt känna honom. Jag ångrar sällan mina beslut, då jag alltid ser lärdomar i allt, men jag ångrar bittert att jag släppte in honom i mitt liv.

I skrivande stund så vet jag inte om han sitter i fängelse eller inte, i skrivande stund så vet jag inte ens om han lever eller om han har tagit livet av sig, som han hotade med att han skulle göra.

Jag kan inte komma ihåg alla detaljer kring våra dagar tillsammans, det hela är ett enda stort svart hål av ångest, men jag kommer ihåg rädslan och hatet.

"Kan du beskriva skärpet han slog dig med?" var en av frågorna jag fick i Tingsrätten.

Jag kunde, tack och lov, beskriva skärpet, eftersom att det var jag som packade ned det när vi flyttade till min hemstad. Det var ju trots allt jag som gjorde allt hemma hos "oss". Skärpet var svart eller brunt, det var ett läderskärp.
D beskrev skärpet som vitt med silverränder. Det är så han är, en lögnare.
”Jag och Angelica skiljdes åt som vänner och jag trodde att vi skulle bli tillsammans igen”, sa han i Tingsrätten.

Jag kommer ihåg hans spända överkropp, hans demonliknande ögon och hans fruktansvärda röst. I skrivande stund så får jag hjärtklappning och börjar skaka. Jag kommer ihåg "håll käften, din jävla hora, du förtjänar att bli slagen". Jag sa alltid ifrån, för det är så jag fungerar. Jag kan inte hålla käften, men än idag så undrar jag om jag hade en dödsönskan.

"Ditt äckliga jävla fläskmongo, du är så ful så jag spyr" sa han ofta medan han skrattade hånfullt. (Nu kommer tårarna, folket).
D hade en förmåga att säga saker till mig som var värre än det mobbarna sa i skolan.
"Din jävla hora, du knullar säkert på killarna på ditt jobb varje dag".

Jag kommer ihåg alla nätter som jag befann mig i panikångest, helt ensam.
Jag kommer ihåg att jag gick till jobbet varje dag, trots sömnbrist och ett labilt psyke. Jag gjorde allt för att hålla tillbaka tårarna.

Jag kommer ihåg en dag speciellt mycket. D hade slagit mig i flera timmar.
Jag flydde till min mor.
Jag sa till mamma att vi hade bråkat. Jag kommer ihåg att hon var orolig, men att hon lyckades lugna mig och hålla mig kvar där, trots att jag egentligen ville hem till honom igen.

Det är så det fungerar, man blir lika värdelös som man känner sig.

Jag kommer ihåg att han ringde mig på jobbet typ tio gånger innan jag svarade.
"Jag hatar dig, du är så jävla äcklig och du har förstört mitt liv", sa han till mig i telefonen.
Jag försökte, som alltid, säga emot och inte ge honom glädjen av att höra mig gråta i ren och skär ångest.

"Jag ska komma till ditt jobb och döda alla dina kollegor medan du ser på, din jävla fitta. Sedan ska jag döda dig. *Haha*. För du, du förtjänar att lida. Din familj och dina vänner kan du också glömma."

Min moster ringde mig när jag hade SMS:at henne att jag bor hos mamma tillfälligt.
"Slår han dig?", frågade hon, med den där tonen som att hon förstod att någonting var fel.

"Nej, nej, det gör han inte", sa jag.

Alla som känner mig vet att jag inte tror på lögner, att sanningen verkligen ALLTID kommer fram och att jag är den som slänger fram sanningen utan att tänka innan.
Men i det här fallet så hade jag en känsla av att jag aldrig skulle bli av med honom, att han skulle strypa mig om jag sa någonting.
"Om du ringer Polisen så kommer jag att döda dem, och sedan döda dig. Jag tar dem allihop, inga problem". Det märkliga är att man faktiskt tror på det i sådana här situationer.

Han slog mig, sa saker till mig som ingen någonsin borde säga till en annan människa. Jag fick panikångestattacker dagligen.
Han slog, slog, slog, skrek.
Slog, skrek.
Hotade mig till livet, skrek, slog, slog.
Jag grät, jag bad på mina bara knän och jag frågade honom lugnt "varför gör du såhär mot mig?".
Varenda. Jävla. Gång.
Dag ut. Dag in.
Vecka ut. Vecka in.
Månad ut. Månad in.
"Haha, för att du suger så jävla mycket. För att du är den vidrigaste människan jag någonsin har träffat. Jag tycker synd om dig för att ingen tycker om dig."

Jag skadar aldrig mig själv, men just en gång kommer jag ihåg att jag slog näven så hårt i soffan att jag ramlade ihop på golvet av smärta. Handen var svullen, blå/gul, och gick inte att röra på flera veckor. På jobbet sa jag att "jag hade blivit arg på ett TV-spel".
"Rimligt", tänkte folk. De känner ju mig, de vet hur jag fungerar och att jag är en dålig förlorare.

Att jag, som anses vara en stark person av mina nära och kära, kunde hamna i den här situationen är för många en gåta utan svar.
En av mina barndomsvänner sa vid ett tillfälle förra året; "om någon skulle slå någon så trodde jag att det skulle vara du". Det var självklart ett skämt, ett sådant too-soon-skämt, men jag uppskattade det. Det betyder i mina öron att jag inte tar någon skit. I vanliga fall.

Det värsta var inte slagen. Det värsta var orden, rädslan och känslan av att vara HELT ensam. Man kan aldrig någonsin relatera till hur det känns om man inte har varit där själv.
Jag har alltid varit den som sagt "om jag träffar en sådan man så drar jag vid första slaget, inga undantag".
Jag trodde att jag var den. Nu vet jag med säkerhet.
Jag skulle döda mig själv innan det går så långt igen. Eller ännu bättre - döda kräket.

Jag och D bodde tillsammans i 1,5 år. Jag ville aldrig någonsin gå hem när jag var på jobbet och jag bad till Gud att någon skulle se mig, att någon skulle se igenom min fasad.
Jag hade ju förändrats jättemycket. Jag hade gått från att vara the center of attention till att inte ens prata med mina vänner.

Pang, bom. Jag var inte jag. Jag var någon annan.
Det märkte folk. Men de trodde att jag bara hade blivit "förhållandetråkig".

D förnedrade mig inför människor på stan, skrek och hade sig, för att folk skulle tro att jag var en plåga till flickvän. Det njöt han av. Jättemycket.
Jag såg hans äckliga jävla ögon glänsa och hans leende tog död på mig inifrån, för att det var så hånfullt. Han sa med blicken "det kommer aldrig vara någon som tror dig om du säger någonting, din fitta".

D sparkade mig i magen inför min 7-åriga halvbror.
D tvingade mig att städa, diska, laga mat, handla mat, köpa cigg, köpa dyra elektronikprylar, fixa allt, skriva hans CV, skriva hans personliga brev, söka hans jobb, svara när jobb faktiskt ringde.
Han jobbade inte och fick inga bidrag.
Han vägrade att jobba, han satt i soffan varenda dag, han spelade TV- och datorspel.
Han plockade inte ens upp posten.

D kallade mina vänner för "idioter", "bögjävlar" och "negerjävlar".
D var och kommer alltid att vara en rasistisk homofob som "vill döda alla bögar och negrer".
Han var och kommer alltid att vara allt jag hatar. Precis allt. Han är fucking ingenting, han är en plåga för världen.

Jag har aldrig slitit så ont i mitt liv. Jag var på väg därifrån i 1,5 år, men jag vågade inte. Jag vågade inte ringa mina vänner, min familj, jag vågade inte ringa polisen eller psyket. Jag vågade inte gå till doktorn och jag vågade knappt gå på jobbet. Jag ville inte synas, fast jag ville det samtidigt.

Vi flyttade upp till mitt barndomshem (27 november 2012), endast för att jag skulle ha min far vid min sida när jag skulle kasta ut honom.
Jag ordnade ett jobb (ännu ett) här åt honom, i hopp om att han skulle få lön så han klarade sig själv.
Som jag misstänkte, så ville han inte jobba, så han stannade hemma.
Vi bodde hos min pappa och hans sambo, då vi var tvungna att hitta en lägenhet först. Jag tänkte aldrig flytta från pappa med honom. Aldrig.
Pappa och hans sambo såg att D var en dålig kille, att han aldrig hjälpte till och att han livnärde sig på mig. De störde sig på honom, men jag kunde inte försvara honom med vetskapen om att han slog mig varenda dag.
Det gick en månad, D hade jobbat ca 10 av 40 dagar. Jag ville att han skulle dö, men jag sa det inte.

29 december 2012.
Min pappa fick en stroke och var nära på att dö med den. D slog mig samma dag.
De kommande dagarna så var jag vid pappas sida nästan hela tiden. D var fortsatt ett svin, trots att min far låg döende på ett sjukhus.

7 januari 2013.
Den bästa dagen i mitt liv, som jag brukar kalla den.
Dagen då jag föddes ur den mörkaste avgrunden jag har varit med om.

Jag vaknade av att väckarklockan ringde, D skulle upp och jobba, men vi hade försovit oss. (Observera att jag skriver "vi" och "oss", istället för "han" och "sig").
Jag hade ingen tid att passa, förutom att jag skulle in till sjukhuset och vara med min far. Jag väckte D och sa att han måste skynda sig, att han hinner med nästa buss utan problem. D blev arg, han tog upp ett skärp från golvet och slog mig på låret så hårt att jag bara skrek rakt ut.

Jag sprang upp till köket och kedjerökte vid fläkten. Samtidigt klev pappas sambo upp och satte sig vid mig och frågade "varför gråter du?".
"D vägrar jobba, som vanligt. Jag orkar inte mer", svarade jag.
"Du måste slänga ut honom om han vägrar hjälpa till med ekonomin, du och vi kan inte försörja honom föralltid", sa hon.

Någonstans här så hände någonting inom mig.

Jag sprang ned till honom igen. D sa "jag vill inte vara med dig längre, jag flyttar tillbaka till [hemort]". Lättnaden jag kände var fantastisk, men jag var medveten om att han har ljugit om sådant innan. Jag svarade "jag kommer att beställa en biljett åt dig. Du ska ut härifrån. Du ska ut ur mitt liv. Nu".
Jag gick upp igen, beställde en SJ-biljett och höll tummarna för att han verkligen skulle åka. Jag gick ned och informerade honom om att det var dags för honom att försvinna ur mitt liv, att lämna mig och allt som har med mig att göra.
D fick panik, blev ledsen och skallade mig så jag nästan svimmade.
Jag packade åt honom. Fort som fan gick det, jag ville inte att han ska hinna tänka och slå ihjäl mig en gång för alla.
Pappas sambo ropade efter en stund att hon är på väg till jobbet. (Hon hade inte hört någonting av det som pågick i källaren).
Jag blev ensam med D igen och befann mig i något slags panikartat lyckorus.
Jag bestämde mig för att han skulle ut, till vilket pris som helst.
D sa till mig "du hade inte reagerat såhär om inte din pappa hade blivit sjuk". Då brast det för mig, då såg jag bokstavligt talat svart, men med ett ljus längst in i det svarta hålet.

"Jag dör hellre än att leva med honom", tänkte jag för mig själv.

Jag var fylld av en läskig ro, jag var bestämd. Jag hade hittat ett lugn i att jag inte brydde mig om jag skulle överleva eller inte, det enda jag brydde mig om var att jag skulle slippa honom.
För första gången på länge så tittade mitt rätta jag fram och sa hej.

Jag följde honom till tåget för att försäkra mig om att han verkligen åkte.
Han försökte in i det sista att övertyga mig om att han skulle få stanna.
"Jag har ju ingenting, du är det enda jag har i livet, jag älskar dig, jag gör allt för dig, och utan dig så tar jag livet av mig".
Fine, tänkte jag.
Visst, jag kände saker, för jag är en människa. Till skillnad från det där monstret.
Men jag visste att det var nu eller aldrig som gällde.

När jag klev av och tåget började rulla så fick jag ett SMS från D där det stod "jag älskar dig". Jag bröt inte ihop på perrongen, men jag grät floder av lycka och panik samtidigt. Jag hade lyckats med det som jag hade försökt att lyckas med i 1,5 år. Det som jag hade försökt att planera sååå länge, det som hade hållit mig vaken om nätterna medan han låg och sov i lugn och ro.

Jag polisanmälde honom och då började mitt livs svåraste, men samtidigt bästa, år.
År 2013 var året då jag stod upp för mig själv.
Året då min pappa nästan dog.
Året då jag fann nya vänner.
Året då jag förlorade vänner.
Året då jag polisanmälde D.
Året då jag fann mig själv.
Året då jag insåg att ingenting kommer gratis i livet.
Året då jag började älska mig själv.
Året då jag fann glöden igen.
Året då livet efter detta nästan tog några av mina närmsta vänner.
Året då jag nästan förlorade min mamma.
Året då jag fick sitta i Tingsrätten och berätta min historia för en hel skolklass.
Året då jag tog hand om min pappa i flera månader utan inkomst, samtidigt som jag bearbetade att ha varit misshandlad i 1,5 år.

27 november 2013 var då jag vann i Tingsrätten och fick göra min röst hörd.
Jag hade inte bevis nog att sätta dit honom för allt han hade gjort, men jag vann.
Jag vann.
Jag satte dit kräket och nu kommer ingen någonsin att få trampa på mig igen.
Jag är så otroligt stolt över mig själv, och jag älskar varenda sekund jag får vara utan honom.

Alla förtjänar att leva ett bra liv, alla förtjänar att vara fri.
Älska livet, lev för nuet, oroa dig inte i onödan och lev som du lär.
Skaffa ett nytt jobb om du inte är nöjd.
Separera om du inte är kär.
Våga vara singel och vet om att du överlever ensam.
Var glad för de små sakerna i livet, och var tacksam att du lever som en fri människa. Gnäll inte över saker utan att göra något för att själv lösa problemet, och var fucking jävla lycklig när någonting bra händer dig utan att du försöker.
Och för Guds skull, för min skull, för DIN skull - acceptera ALDRIG att någon höjer handen mot dig eller får dig att känna dig som ingenting.

Om DU har varit med om samma sak, tveka inte - ring Polisen. Ingen annan kommer någonsin att göra det åt dig.

Du är stark nog. 

Tack till Polisen som lyssnade, agerade och trodde på mig.
Tack till juristen som än i dag finns där för mig och jobbar för mina rättigheter.
Tack till min psykolog som gång på gång har tryckt på de rätta punkterna för att jag ska utvecklas.
Tack till pappa som överlever allt och lite till.
Tack till pappas sambo som agerade vittne i Tingsrätten.
Tack till mina vänner och min morbror som har stöttat mig genom mitt helvete, som följde med mig till Tingsrätten och trodde på mig hela vägen.
Tack till domaren som trodde på mig.
Tack till åklagaren som är den smartaste tjejen jag har mött.
Tack till de vänner som har förlåtit mig för tiden då jag var totalt borta.
Tack till min mamma som aldrig släpper taget om mig.
Tack till mina chefer och mina kollegor som har stöttat mig och aldrig någonsin motarbetat mig när jag har behövt vara ledig.
Tack till alla människor som polisanmäler idioter.
Tack till alla er som läser, det betyder otroligt mycket för mig.
Tack till D, för att han dödade mig så att jag kunde lära mig att leva.

Tack till mig själv, för att jag valde livet framför Döden.

Ingen äger dig. Någonsin.
 
 
#1 - - Namnlös:

Hej Angelica! Jag hittade inget annat sätt att kontakta dig på förutom att skriva en kommentar så här kommer världens längsta kommentar.
Sitter här och panikgråter.
TACK SÅ JÄVLA MYCKET för det här inlägget.
Det känns som om det är mina egna ord, jag var också tillsammans med ett sådant här svin i drygt 2 år. Du beskriver allt så jäkla bra: skammen, lögnerna, förnekandet, känslan av att en själv ÄR så värdelös som han säger, blindheten inför sin egen situation.
Mitt ex bodde med mig och min familj (är "bara" 19 år så jag bor hemma, under vårt förhållande var jag 17-19) och vi försörjde honom trots att vi knappt hade mat på bordet för oss själva. Han kunde sno flera tusen spänn och spendera på alkohol/droger/mat och sedan tvingade han mig att säga att det var min idé.
Han slog mig, våldtog mig, frihetsberövade mig, manipulerade mig och hela omvärlden, förlöljade mig, tvingade mig att vara hans förälder (se till att han somnar/kommer upp i tid, fixa så att han hade allt med sig när han skulle iväg någonstans, se till att han inte blev utanför utan fick vänner etc etc etc). Jag förlorade SÅ många vänner på grund av att jag inte orkade leva mitt eget liv eftersom jag var upptagen med att leva hans. Kunde till slut inte gå till skolan utan att vara full/hög och hade så ständiga panikångestattacker att jag till slut knappt kände av dem - de blev vardag. Minns fortfarande en kväll den här sensommaren då vädret var perfekt - ljummet och med en tydlig gräsdoft i luften. De sista solstrålarna letade sig ned mellan höghusen och jag bara kände att jag var LYCKLIG. Satt och skrattade rätt ut på tunnelbanan och kunde inte sluta. Det var ett tag efter att jag lyckats slita mig från honom PÅ RIKTIGT. Det var helt sjukt att en sommarkväll kan göra en LYCKLIG - jag har verkligen aldrig i hela mitt liv varit gladare än då.
Det där panik-lugnet när en bestämt sig för att för en gångs skull avlägsna honom från sitt liv, det måste vara den mäktigaste känslan jag någonsin känt. Han reagerade med att slå sönder samtliga fönster till lägenheten och låsa in mig hos sin pappa i flera dagar med upprepade våldtäkter. Jag fick sova på golvet, han spottade på mig och tvingade mig att laga mat åt honom som jag själv inte fick äta. Kom tillbaka till skolan någon vecka senare med blåmärken över hela kroppen och blåtira i ögat men alla låtsades inte se och de få som frågade ljög jag för.
Bestämde mig SÅ många gånger: kastade ut hans saker, gjorde motstånd, sparkade för mitt liv och pumpade varenda muskel full av adrenalin men det GICK inte att bli av med honom.
Till slut hamnade jag på sjukhus efter att han slagit mig och då fick det fan vara nog. Jag bytte nummer, flyttade till en kompis, såg till att min familj fick bo någon annanstans, stängde facebook och alla sociala nätverk, slutade gå till skolan utan såg till att kunna följa med i undervisningen från annan plats, slutade röra mig på platserna där jag vanligtvis hängde osv osv.
Vi gjorde slut i somras och han kontaktar mig fortfarande (har flyttat tillbaka; återgått till mitt “vanliga liv” nu) med hot och kärleksförklaringar. Han hävdar att jag är skyldig honom en andra chans, att det är JAG som varit idioten i vårt förhållande, att jag ska sluta vara så bitchig, att jag har en skyldighet att lära honom vad han gjorde fel så att han inte upprepar det i framtida förhållanden etc. “Jag mår så jävla dåligt över att vi gjorde slut så här och du är så elak som tycker att jag förtjänar att vara ledsen”, skrev han här om dagen. Själv lever jag med PTSD, GAD och drogmissbruk som alla startade i och med honom. Jag kan inte ha sex för att jag blir påmind om hans övergrepp och jag har fått trust issues med män. Han är “lite ledsen”.

Sorry nu blev det här värsta historien men TACK för att du delar med dig. Verkligen. Tack. Känns så jävla bra att inte vara ensam och jag har aldrig läst en så här utelämnande text som faktiskt erkänner både när en själv var svag och när en var stark. Otrolig igenkänninghetsfaktor.
Du är så JÄVLA BRA.

Svar: Hej,Jag vill börja med att säga att jag är otroligt stolt över dig som verkligen tar dig tid att skriva till mig.
Du verkar vara en enormt stark tjej som egentligen förtjänar guld och gröna skogar.
Jag tror på dig, och låt aldrig någon, någonsin göra så mot dig igen. Du är inte skyldig honom ett skit, du är skyldig dig själv att bry dig om DIG.
Du är SUPERSTARK.
DU är så JÄVLA BRA.
Angelica

#2 - - Malin:

Applåder, rysningar ,gåshud. Vet inte vart jag ska börja. Blir så jävla förbannad, samtidigt som jag blir så glad för din skull.
Hoppas du får behålla den livsglädje du nu har hittat igen. Det förtjänar du, verkligen!

Svar: Tack så otroligt mycket! Det betyder jävligt mycket för mig. Återigen TACK. Ha det superbra!
Angelica

#3 - - Sissela:

Du är så stark och jag är jätteglad för din skull! Det finns idioter där ute, men precis som du säger får man inte låta någon tro att dom äger dig! Fortsätt kämpa! Glöm inte bort att du har personer som stödjer dig (även personer som du inte känner ;) ) :)

Svar: Megamånga tack! Jag vet inte vad jag ska säga, som beskriver hur glad jag är att folk orkar läsa och ta in det jag har skrivit. Tusentals tack!
Angelica

#4 - - Tant Eva:

Gumman stor kram till dig! Är mållös och det är inte första gången! Kämpa på och ramla inte tillbaka <3

Svar: Tack så jättemycket! Jag kämpar på, och jag hoppas att fler vågar frigöra sig!Stor kram till dig!
Angelica

#5 - - Lisa:

Wow! Fy fasen vad stark du är, och modig! Har gåshud över hela kroppen och tårar i ögonen. Tack för att du delar med dig av din historia och all lycka till dig!!

Svar: Tack så jättemycket! Jag blir så glad att jag inte kan hindra tårarna. Återigen, tack! Detsamma, detsamma!
Angelica

#6 - - Tanja:

Hej! Känner inte dig, alls - men kom ändå hit via facebook. Väldigt stark text, och jag vill bara säga att jag beundrar ditt mod, sjukt starkt gjort! Hoppas ditt blogginlägg sprider sig så att fler människor som sitter/har suttit i din sits kan inspireras och våga göra motstånd. Kram!

Svar: Hej! Wow, det verkar sprida sig rätt så snabbt, det här. Jag är hemskt glad att du tog dig tid att läsa. Tack så otroligt mycket! KRAM
Angelica

#7 - - Jennie:

Beundrar din styrka. Önskar dig all lycka i livet!!

Svar: Tack så mycket, Jennie! Jag önskar dig detsamma!
Angelica

#8 - - Alexandra:

Helt otroligt!
Stark tjej förtjänar det bästa!
Stort lycka till i ditt fortsatta liv som starkare, lyckligare och fri.

Svar: Detsamma, Alexandra! Tack så mycket för att du tog dig tid att läsa och även kommentera. Ha det bäst!
Angelica

#9 - - Mamma:

<3 Jag älskar dig, gumman!!! <3

Svar: Tack, mamma! Kram
Angelica

#10 - - David Lindén:

Ett varmt tack för att du berättade om detta. Så skrämmande läsning, men tack - verkligen - tack!!! /David

Svar: Ett enormt tack för att du läste och tog dig tid att kommentera. All heder åt dig.
Angelica

#11 - - Johanna:

Jag är mållös.
Jag hittar inga ord.
Men jag måste säga att du är oerhört stark som har skrivit detta inlägg om ditt förhållande.
Fantastiskt bra skrivet! Vilken berättelse!
Tack för att du berättade din historia och att jag fick ta del av den.
Jag önskar dig all lycka i livet.

Svar: Tack så jättemycket. Jag finner inga ord jag heller. Jag önskar DIG all lycka i livet. Tack för din tid.
Angelica

#12 - - Lahsen:

WAW stort bravo tack att du vill berätta här det att hjälpa många jag grät och bliv jätte glad på slutet.

Svar: Vad skönt att du tror att det kan hjälpa andra. Det hoppas jag. Tack så mycket!
Angelica

#13 - - Frej von Fräähsen:

Tack för att du gjorde så att ett av alla världens as åkte dit! Tack för att du valde livet. Tack för att du var stark och nu är ett så bra och viktigt föredöme för andra. TACK

Svar: Men tack själv! Jag börjar bli rätt så glad att jag valde livet, om jag ska vara helt ärlig. Tack, tack.
Angelica

#14 - - Frida:

wow, är nog det enda jag kan säga just nu. wow. vilket helvete och vilken resning. vilken underbart stark människa du är. och att du skriver det här så fler kan se att det finns en ljus i mörkret, tack, du är en otrolig förebild!

Fortsätt vara du
Frida <3

Svar: Du är en underbar människa som tar dig tid att skriva här, och framför allt att du läste blogginlägget.Tack så otroligt mycket, jag finner inga ord. KRAM
Angelica

#15 - - Gerd Ericson Salin:

Tack! Du är så stark.
Med detta blogginlägget har du hjälpt många som tror att de är ensamma.
Varför tror vi alltid att vi är ensamma när vi blir kränkta?
För er som varit med: prata om vad som händer. Prata om svinen som slår, oavsett om de är män eller kvinnor.
Och ni runt omkring: ställ frågor, ifrågasätt.

Angelica, Jag önskar att du orkar fortsätta prata om din svåra tid. Det är så många som behöver höra.

Jag önskar dig ett långt och lyckligt liv, och att du någon dag kommer att hitta någon som du känner dig trygg med.

Återigen Tack!

Kram Gerd

Svar: Jag håller med dig, Gerd! Tack så mycket för dina peppande ord och för ditt engagemang.
Angelica

#16 - - Hej:

Hej, otroligt stark och rörande berättelse och en eloge till dig som orkat dela med dig om detta..

Svar: Tack så fruktansvärt mycket.
Angelica

#17 - - Niels:

Jag måste säga det berörde mig djup att läsa om det du varit igenom, du är ta mig fa.. värd ett stort björn kram du vågar berätta om din historiera, du har med garanti hjälpt många som läst din historia.

Svar: Jag är glad att jag kan beröra med min text. Stort tack till dig! Det värmer.
Angelica

#18 - - Gustav:

Fin och väldigt stark text!
Det är så himla viktigt att du skriver det här. Det behövs verkligen någon som du, som vågar att skriva om ett sånt helvete som du verkar ha gått igenom. Hoppas att så många som möjligt läser den här texten nu. Obehagligt men så viktigt! Tack för det.
kram

Svar: Åh, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag vill tacka dig hemskt mycket för att du tog dig tid att läsa min text. Tack, från djupet av mitt hjärta.
Angelica

#19 - - Peter Jonsson:

Hej Angelica.
Jag rördes djupt av det du skrev och förundras av hur han tänker när det sista han säger är att han älskar dig? Hoppas du får mod och kraft att träffa en riktig man någon gång som behandlar dig med den värdighet du förtjänar.
Önskar dig all lycka i livet.

Svar: Ja, det är ganska sjukt, men det visar bara på att han inte alls förstod att han hade gjort någonting fel. Tack ska du ha, jag ska göra mitt bästa för att träffa mer rätt nästa gång.

Ha det fantastiskt bra.
Angelica

#20 - - Evelina:

Du är så jävla stark!
En sån himla stark, modig, inspirerande och underbar människa. Glöm aldrig det.
Och TACK för att du delade med dig av dina erfarenheter.

Svar: Tack, tack, tack så HIMLA mycket. Det betyder verkligen hur mycket som helst att du säger det. Att vara inspirerande är min absolut största dröm här i världen.Ha det otroligt fint och låt aldrig någon trampa på dig.
Angelica

#21 - - linda:

Jag går igenom samma sak..

Svar: Då är det väldigt viktigt att du lämnar aset. Allt ordnar sig, om man bara vågar inse att man förtjänar bättre. Att du har orken att ens skriva din kommentar här visar att du vill ändra på någonting och att du är redo. Jag tycker, från djupet av mitt hjärta, att du ska spara alla möjliga foton, sms eller dylikt, och sedan ringa Polisen eller någon som du litar på. Tid, datum och plats är väldigt viktigt att komma ihåg om det skulle bli rättegång i framtiden, så skriv ned allt som händer.Du förtjänar bättre än att leva under denna typ av tortyr, det lovar jag.
Åk därifrån. Personen kommer inte att förändras.
Angelica

#22 - - Beatrice :

Hej jag blev helt tagen av att läsa detta, läste nyss i Metro först de va de som fick mig att gå in på din blogg. Måste säga att du är sjukt stark som klarar av att berätta om detta. Vi alla finns för dig! Kram

Svar: Hej Beatrice,Tack så mycket för dina ord, och speciellt tack för att du läste min historia.
Jag finns här för Er också, och jag är så tacksam för att det finns så fina människor i vårt avlånga land.
Kram
Angelica

#23 - - Marina M:

Kraaaaaam gumman!

Svar: Kram, kära du.
Angelica

#24 - - Emelie:

Ja nu står jag här på jobbet och tårarna rinner, av lycka att du gjorde dig fri. Jag har inte vart med om samma sak som dig. Bara ord.. men dom gjorde ont. Tröttnade och stack till slut. Som tur var :) Nu är jag gift och har två underbara barn. Hoppas du får allt du vill ha i livet och lite till!! Du är fantastisk!!

Svar: God morgon, Emelie.Till att börja med så vill jag säga att det är okej att gråta, även på arbetet. Det värmer mitt hjärta extremt mycket.
Psykisk terror är minst lika illa som fysisk terror, därför så vill jag tacka dig för att du tog dig ur det.
Jag är så glad att du har en bra familj idag, det förtjänar du.
Du är fantastisk, du med.
Kärlek.
Angelica

#25 - - Lasse:

Jag både grät och blev så förbannad samtidigt. Underbart att du tagit dig ur detta. Så starkt av dig att berätta allt. Hoppas många tjejer i din situation läser detta.

Svar: Hej Lasse,
Tack så jättemycket för dina fina ord, det betyder världen för mig att ni alla engagerar er.
Jag hoppas att alla män och kvinnor i destruktiva förhållanden blir inspirerade att sätta ned foten, en gång för alla.
Ha det så bra!
Angelica

#26 - - Jonis:

Starkt av dig att kunna befria dig från något sådant!
Du är en inspiration för alla som lider!

Svar: Hej Jonis,
Tack! Jag har inte riktigt lärt mig att hantera alla dessa fina ord än, men det känns verkligen hur bra som helst.

Återigen - tack!
Angelica

#27 - - Eric145:

Vet ej hur ja ska börja , mm

Shit tjejen du e stark starkare än dom flesta jag känner mig sj inräknat stor respekt för dig o din familj som stod vid din sida. Jag hoppas bara att han får långt straff och får sitta bland dom "stora" pojkarna där han lär få smaka på sin egna medicin o inte på en speciell anstalt. Hoppas din pappa mår bättre och att du sakta o säkert börja hitta tillbaka till livet och tilliten till killar. Stor kram till dig o glöm inte att du är speciell och har livet framför dig :)

Svar: Hej Eric,
Jag vet inte var jag ska börja riktigt. Du förstår nog inte hur mycket jag uppskattar att du tog dig tid att läsa och kommentera. All respekt till DIG, mannen.
Pappa mår bättre och bättre, tackar som frågar.
Jag har så många vackra och fantastiska män i min närhet, så jag har absolut inga svårigheter med att lita på andra män. Men jag kommer absolut att vara försiktig i framtiden med de jag date:ar.

Från djupet av mitt hjärta - tack som fan. Kram
Angelica

#28 - - Sophia:

Wow! Började nästan gråta på jobbet när jag läste detta. Du är så stark och modig! Hoppas verkligen att du aldrig behöver se kräket igen. Jag hejar på dig och hoppas att du får allt du vill i livet. Kram!

Svar: Med tanke på att jag har överbeskyddande vänner och familj så kommer han nog inte i närheten av mig, och det är jag tacksam för.Jag hejar på dig! Tack för att du tog dig tid att läsa min text och skriva denna kommentar.
Enorm kram till dig.
Angelica

#29 - - ida:

Stark tjej är du ! Bort med idioter har själv blivit misshandlad av mitt ex i 1, 5år för ingenting men en dag lämnade jag honom jag fick nog han förnedrade mig totalt men hade modet och ge mig av åren har gått har fått stöttningar från vänner och familj . Mår bättre idag än vad jag gjorde för några år sen. Idag har jag hittat världens bästa som respekterar kvinnor och inte gör de illa . Lycka till med allt men en dag så kommer du vara världens lyckligaste tjej ska du se !:)

Svar: Hej Ida,
TACK. Ingen har någonsin rätt att göra så mot dig. Jag är jättestolt över dig, att du insåg att du förtjänar bättre, för det gör du verkligen.
Du är superstark och jag är tacksam att du delar med dig. All heder till dig, fina kvinna. Ha världens bästa liv med din nya karl.
Stor styrkekram!
Angelica

#30 - - Angelica:

Så otroligt bra skrivet och så jäkla bra att du vågade skriva ut detta! Fan vad stark du är. Blir så inspirerad av dina ord. Fortsätt vara du! Du är så stark.

Svar: Hej Angelica,
Ditt namn passar dig, med tanke på att det betyder "den änglalika".
Tack så väldigt mycket, det värmer mig mer än du någonsin kan ana.

Mycket kärlek.
Angelica

#31 - - Carro:

Hej Angelica!
Ditt inlägg fångade mig verkligen, jag känner verkligen igen mig i mycket av det du skriver även om jag själv aldrig haft det så illa. Du verkar vara en fantastiskt stark tjej, tack för att du ville dela med dig!
Kramar, och lycka till med allt! :)

Svar: Hej Carro,Jag är så glad att du tog dig tid att läsa mitt inlägg. Man ska aldrig jämföra hur dåligt man har haft det, all fysisk och psykisk terror är fel.
Stor kram till dig och ett enormt tack!
Angelica

#32 - - Lena:

Tack för att du berättar!
Har inte råkat lika illa ut som du men levt med våld i relation.
Kärlek & respekt!

Svar: Hej Lena,
Jag är glad att du skrev "levt" och inte "lever". Det är bra. All världens kärlek och respekt till dig!
Angelica

#33 - - Jessica MacDowall:

Fina fina du, din historia är så viktig. Du är stark och modig och helt fantastisk.
Varm kram från mig som vet vad du gått igenom💗

Svar: Hej Jessica,
Tack så mycket för dina fina ord. Eftersom att du skriver att du vet vad jag har gått igenom så hoppas jag att du mår bra idag och har det liv du förtjänar.
Du är också stark och modig!
Stor kram från mig till dig.
Angelica

#34 - - Annalena:

Jag berördes av din berättelse. Har själv erfarenhet. Misshandlad som barn av en alkoholiserad pappa, sexuella övergrepp, första maken misshandlade mig, andra höll på att ta livet av mig 2 gånger. Nu lever jag lugnt och stilla såren läker aldrig riktig helt och ärren är djupa. Så efter en konflikt med arbetsgivaren rasade allt. Lider nu av utbrändhet och panikångest. I och med KBT-behandlingen kommer ju alla undangömda saker till ytan igen. Jobbigt, men ändå nyttigt att äntligen börja bearbeta det.
Kram

Svar: Hej,
Jag finner inga ord, det gör så ont i mig att du har gått igenom ett helvete.
Jag förstår verkligen att du har blivit utbränd, med den historian. Men du finns fortfarande här och du är stark nog att dela med dig utav en liten del av din berättelse.
Jag tror på dig och du är en superhjälte som har överlevt.
Det är jättebra att du har börjat bearbeta det hela. Kom ihåg att ingenting av det här är ditt fel och du förtjänar all lycka i världen.

Mycket respekt och kärlek från mig.
Kram!
Angelica

#35 - - sanna hyvärinen:

<3

Svar: Kärlek till dig!
Angelica

#36 - - Nathalie:

Starkt av dig av våga skriva ut ! Styrkekramar till dig. Hoppas det är ok att jag kopierat en del av din tex + bild i min blogg ?!

http://nathaliebingstrom.blogg.se/2014/march/kan-du-beskriva-skarpet-han-slog-dig-med.html

Svar: Hej Nathalie,
Tack för att du tog dig tid att läsa och vad roligt att du vill dela med dig av min text.
Jag skulle väldigt gärna se att du byter ut "och hela hennes berättelse" till "och hela Angelicas berättelse", samt att du lägger dit citattecken från första ordet till sista ordet.

Tack så mycket.

Jag såg även att du har gått igenom ett helvete, och jag måste säga att du är stark som delar med dig av din egna vardag på din blogg.

Ha det strålande och tack på förhand.
Angelica

#37 - - Alina:

Fin blogg :)

Svar: Tack så mycket!
Angelica

#38 - - Mikxki:

Jag kan ärligt säga att tårarna rinner längs kinderna nu när jag läst klart texten. Det är så sjukt att folk ska behöva gå igenom detta. Stor eloge till dig som varit så stark och tagit dig igenom allt!!

Svar: Tack så hjärtligt!
Angelica

#39 - - Marie Bergman:

Wow, tack för din historia! Väldigt bra skrivet och 10 miljoner styrkekramar till dig som tagit dig igenom detta!

Svar: Tack så otroligt mycket! Det värmer.
Angelica

#40 - - Erika:


Jag läste hela ditt inlägg och känner att jag måste skriva någonting, men lyckas inte riktigt hitta ord... Modigt och starkt och underbart att du tog dig ut!! Och att du vågar skriva och dela med dig! Tack :)

Svar: Tack så jättemycket!
Angelica

#41 - - Maolion:

Du är en otroligt stark människa som har gjort allt detta! Helt fantastiskt att du faktiskt klarade dig ur det här! Jag är så glad för din skull att du äntligen kan börja leva på riktigt!
Lycka till i framtiden nu <3

Svar: Tack så otroligt mycket. Jag önskar dig all lycka framöver!
Angelica

#42 - - Nea:

Hej tänkte säga att jag av en slump gick in här på din blogg, men är väldigt imponerad att du har lyckats ta dig igenom allt det du beskriver. Mår dåligt bara av att läsa om det. Som tur är har de killar jag haft förhållanden med alltid velat mitt bästa och behandlat mig väl. Men tänker på alla gånger jag känt mig svag och hur lätt det hade varit de gångerna att råka ingå ett förhållande med fel kille. Det får mig att bli ödmjuk inför de som lever eller har levt i en destruktiv/våldsam relation. Väldigt starkt att du lyckats lämna honom, särskilt under sådana fruktansvärda omständigheter. Önskar dig allt väl!

Svar: Hej Nea,
Tack så väldigt mycket. Det gör mig oerhört glad och tacksam att du har träffat bra partners. Det ger mig hopp om framtiden. Mycket kärlek!
Angelica

#43 - - Mike:

Det kommer tårar ur ögonen när man läser detta, Du är så stark och du verkar vara en så bra tjej som aldrig någonsin skulle behöva träffa D ! D förtjänade verkligen inte dig, Hoppas verkligen att han inte hittar någon ny tjej i framtiden. Jag hoppas du skickar kopior på domen till alla tjejer i samma stad han bor i så ingen dejtar svinet!

Nu skiter jag i D, Hoppas du lever ett gott liv i dag med vänner som ställer upp , Om du vill ha fler vänner är du alltid välkommen på en kaffe i Sthlm !

Stay the way you are! Awsome!

Svar: Tack, Mike. Det värmer verkligen. Jag vet att jag förtjänar bättre och därför sitter jag här idag, med huvudet högt. Ha ett fint liv och återigen; tack!
Angelica

#44 - - Zarah Joling:

Jag läste vartenda ord du skrev och jag sitter med tårar, jag önskar dig all lycka i hela världen för det är du värd! Massvis med kramar till dig! <3

Svar: Tack så mycket för att du tog dig tid att läsa. Skickar en kram tillbaka!
Angelica

#45 - - Vicky:

Applåder och stöd vill jag ge dig, så stark som du varit igenom detta. Om man nu kan säga igenom, sånt här avslutas väll inte lätt eller fort. Du är en förebild, du berättar som det är. Hur mycket man vill tillbaka trots att man vet att det är fel. Din text gav mig rysningar, och du blev en idol. En hjälte för mig. Måste vara jobbigt att läsa om det, att uppleva det om och om igen i text? Eller är det skönt, so ett bevis på att du klarade det, att du vann?

Svar: Tack så mycket. Jag hoppas verkligen att jag kanske har hjälpt någon därute. Tack så hjärtligt, jag har alltid drömt om att få sätta spår på ett eller annat sätt, så det gör mig glad att du kallar mig för hjälte. Men det finns många hjältar!
Angelica

#46 - - Pauline:

Jag önskar dig all lycka i livet. Du kan mycket väl ha räddat liv med detta inlägg. 1000 kramar till dig!

Svar: Jag önskar detsamma till dig! Jag hoppas att någon har tänkt lite längre, som befinner sig i en liknande situation. Kram till dig!
Angelica

#47 - - Anonym:

Fy fan :( läste allt!!! Också varit med om misshandel och kommentarer som psykat mig men inte riktigt till den nivån som du beskriver.

Svar: Tack! Jag hoppas innerligt att du inte går igenom det längre och att du har ett bra liv nu.
Angelica

#48 - - Malin - MalinBelle.com:

Jag är så glad över att du äntligen blev av med honom! Vad han fick för straff framkom inte(?) men jag hoppas verkligen att han fick det straff han förtjänar!
Hoppas att andra drabbade kan hitta ditt inlägg & också hitta styrkan att lämna & gå vidare mot ett bättre liv som de förtjänar!
Jag hoppas att du mår bra/bättre & att du får det liv som du förtjänar! :) Många kramar till dig! ❤

Svar: Tack så mycket för dina ord. Jag mår mycket bättre, jag är ju fri! Domen pratar jag helst inte om här, men han fick långt från det han förtjänar. Många kramar tillbaka.
Angelica

#49 - - Annie:

Ditt inlägg berörde mig till tårar. Har också levt med ett svin. Han höjde inte handen ofta, men det hände några gånger. Jag slog tillbaka. Och jag lärde mig att se extremt hotfull ut och hota med våld själv om han blev för hånfull. Men han var större och starkare och när jag försvarade mig höll han mig bara fast, medan han pratade. Han slog mig med ord och krossade mig totalt. Men jag hamnade i samma vakuum som du. I tomrummet där livet slutar och döden börjar och ingenting längre spelar någon roll. Det är ett vägskäl. Och jag lämnade honom. Stod ut i alla månader innan han gav upp det där med att få mig tillbaka. 2012 var mitt år. Det var då jag drog efter andan och sa de magiska orden: "Det är slut nu. Det är över nu". Känslan av att det inte spelade någon roll längre. Att, om det här är livet, är döden välkommen. Den känslan.

Jag hade stannat längre om det inte vore för en flytt, närmare människor som faktiskt såg, misstänkte. Och som inte trodde mig när jag sa "allt är bra!". Jag är glad för alla små snedsteg han gjorde på slutet, så att
vänner och familj trodde mig när jag slutligen berättade. Slog mig fri.

Nu är det 2014. Jag har lärt mig att jag är värdefull. Och jag har lärt mig att ingen får ta det ifrån mig. Han sa att jag var värdelös. Att ingen skulle stå ut med mig förutom han, för att han tyckte synd om mig. Nu strålar jag bland stjärnorna och är så glad att jag valde att leva vidare utan honom. Att jag slutade lyssna.

Tack för att du delar din historia. <3 Du är verkligen stark!

Svar: Jag är så stolt över dig, för att du tog dig ur det. Det är verkligen en jättestor grej som du ska vara väldigt stolt över dig själv för. Du är värdefull, som du skriver, och det är väldigt bra att du är medveten om det.
Jag önskar dig all lycka! Mycket kärlek!
Angelica

#50 - - Anonym:

hej Angelica vad stark du är :) jag hade oxå samma sak min ex har slagit mig i 7 år har lämnat han gåt nu 1 år

Svar: Tack så mycket. Jag hoppas att du mår bättre idag och att han fick något straff för det han gjorde mot dig.
Angelica

#51 - - Robex Lundgren:

Jag vet hur de är hade en pojkvän en gång som försökte strypa mig och våldtog mig. Jag tycker synd om dig kram.

Svar: Jag beklagar verkligen, och hoppas innerligt att du mår bättre nu.
Angelica

#52 - - Blair:

Ååh.. Vilket jävla svin!!!

Du förtjänar all lycka i världen efter vad du har gått igenom! Du är så stark. Vet inte vad jag ska säga.. Är helt mållös. Lycka till i livet! <3

Svar: Tack så mycket, det värmer. Önskar dig all lycka tillbaka! Mycket kärlek.
Angelica

#53 - - Em.:

Usch. Jag får en klump i magen av att läsa det här. Tårarna kommer och ångesten hälsar på. Mitt hjärta, mitt inre gör ont. Det här påminner väldigt mycket om vad jag har varit med om. Dock var mitt mer psykiskt än fysiskt, även om hårda tag var närvarande... och lite mer.

Svar: Du förtjänar bättre än så, och det vet du om. Fortsätt kämpa, du tappra människa.
Angelica

#54 - - G:

Fantastiskt att du lyckades ta dig ur och skapa det nya du! Och att du delar med dig av din historia! Så himla bra! Starkt.
En fråga jag klurat på, hur/vad kan vi utomstående (oftast ovetande) göra? Både under pågående misshandel för att hjälpa den utsatta, men också efteråt, hur ska man tänka/göra om man vill hjälpa till men inte tränga sig på? Tror att det är en viktig del av problemet som man ofta inte pratar om, hur vi utomstående kan hjälpa. Hur hade folk kring dig kunnat hjälpa dig tror du?

Svar: Hej G,
Tack för att du tog dig tid att läsa båda mina inlägg, det betyder mycket för mig.
Jag tackar även för de stärkande orden.
Det här med hur man ska kunna hjälpa någon som befinner, eller har befunnit sig, i en liknande situation, är jättesvårt. Alla människor är så olika, och hanterar situationer på så olika sätt, att jag verkligen inte kan svara på det. Men det viktigaste är väl att hålla ögonen öppna efter nedvärderande ord, hatiska kommentarer, och personlighetsförändringar. Då tänker jag bara utifrån hur jag själv hade det. Det handlar så mycket om att personen som är utsatt måste hitta vägen själv, men när hon/han gör det, så är det viktigt att finnas där för henne/honom. Det är viktigt att informera om att det INTE är hennes/hans fel, och att det finns hjälp att få. Polisen hjälpte mig mycket, och jag tror att det kan vara riktigt viktigt att polisanmäla, så det kan vara bra att försöka styra lite mot det. Nu när du säger det så är det faktiskt alldeles för lite prat om det, så jag tror minsann att jag får slänga ut ett nytt blogginlägg i ämnet, och se om jag kan komma på vad någon hade kunnat göra för mig. Tack för inspirationen, och för att du bryr dig om människor.

Önskar dig allt gott.
Angelica

#55 - - ♀ THE REVOLT ♀:

Gud, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag har aldrig varit i en sådan relation, inte så konstigt då jag inte varit i ett förhållande. Men alltså, när det kommer till sådana här ämnen så finns det så sjukt mkt jag vill säga men inte kan kan säga, vet inte hur jag ska formulera det.

Jag önskar dig innerlig lycka och att du ngn gång hittar en som visar hur en relation egentligen ska vara. Jag hoppas att "han" lär sig, förändras och bättras - för hans eget bästa.

Och jag hoppas att ingen ska behöva uppleva det du och många andra upplevt/upplever.

Och du är stark som delar med dig. Att du skriver det offentligt såhär säger en hel del gällande hur långt du kommit. Många känner en skam för att de blivit misshandlade - som att det är deras fel. Därför håller de tyst. Att tala öppet om det är ett stort steg. Och det steget har du tagit. Du har vunnit. Du har inte gjort något fel. Jag hoppas att många andra också vinner - vinner över sin egen skam. Att de vinner tillbaka sitt liv.

Svar: Hej,
Tack så hjärtligt för din varma kommentar, och självklart för att du läste mitt inlägg.
Det är inte lätt att finna ord när det kommer till sådana här ämnen, precis som du säger. Personligen så var jag ju den som sa "herregud, det är väl bara att lämna aset, så jävla svårt kan det väl inte vara?" innan det hände mig själv. Det skäms jag för, men jag har i alla fall lärt mig den hårda vägen, på gott och ont.
Det gläder mig att du har en så sund syn på det här med att man som misshandlad inte har gjort fel, osv. Det är bra. DET gör mig stolt, och det gör att jag känner lite hopp för mänskligheten.

Tack. Önskar dig allt gott!
Angelica

#56 - - Felicia:

Fan vad fantastisk du är. Kan inte hitta de rätta orden men du är verkligen en inspiration för alla som är eller har varit i ett liknande förhållande. Tack från djupet av mitt hjärta för att du delat med dig.

Svar: Hej Felicia,
Tack själv. Jag finner inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är över att du har tagit dig tid att läsa mitt inlägg, och även kommentera med så vänliga ord. Många tack! Önskar dig allt gott här i världen!
Angelica

#57 - - Robex Lundgren:

bra jobbat. de låter tufft.

#58 - - Robex Lundgren:

tycker så synd om dig men de är bra att du kämpar.

Svar: Tack för att du har tagit dig tid att läsa, och kommentera. Tyck inte synd om mig, jag är starkare i dag och jag är så glad för det jag har lyckats med. Återigen, tack!
Önskar dig allt fint.
Angelica

#59 - - elisabeth:

jag blir mållös när jag läser vad du har gått igenom.. hur kan man behandla någon som D behandlade dej.. Men när jag läser vidare så läser jag om en kvinna som har blivit stark,rakryggad,inte låter någon trampa på dej.. Önskar dej allt gott i livet <3

Svar: Hej Elisabeth,
TACK så jättemycket, både för att du tagit dig tid att läsa, men också för att du har förstått budskapet med bloggen. Att man kan komma ut på andra sidan som en stark, rakryggad människa. Jag önskar ingen det helvetet jag, och många andra, gått igenom, men jag är glad över att jag har lärt mig mycket om livet och att jag har goda människor som du på min sida.

Återigen, tack. Önskar dig allt gott!
Angelica

#60 - - Emma Föreningen Tillsammans:

Hej Angelica! Vet inte om du läser alla kommentarer men jag hoppas du läser denna. Jag heter Emma och har tillsammans med Julia startat föreningen tillsammans (https://www.facebook.com/foreningentillsammans) vi har båda själva utsatts för våldtäkt. Julia blev som du utsatt inom ett förhållande för både fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och jag blev våldtagen på krogen.

Föreningen stöttar personer som utsatts men vi föreläser, skriver och sprider även kunskap om det vi varit med om. På vår hemsida delar vi även varje månad en berättelse, för att visa samhället hur vanligt sexuellt våld är och att det måste uppmärksammas mer för att det ska få ett stop.

Vill du får du mer än gärna kontakta oss.

Styrka!

Svar: Hej Emma,
Tack för att du tog dig tid att kontakta mig. Jag beklagar verkligen att du och Julia har fått utstå den tortyren, ingenting kan någonsin göra det okej. Men ni är fasiken så jävla starka som har startat föreningen, och det verkar helt klart som att ni brinner för ämnet. Det är hur bra som helst, och det gläder mig att det finns sådana människor som er i världen. Ni behövs. Jag ska genast gilla er på Facebook.

Om ni vill skicka mig ett mail så är ni välkomna att kontakta mig på jagtrorpadig@gmail.com.
Angelica

#61 - - Anonym:

Hej jag har läst din blogg känns dom han är den. relations farliga stakers kan du inte se om tv3 kan hjälpa dej såg innan på stakers hoppas du vet att du är värdefull och du duger som du är kram från en medmänniska.

#62 - - Diana:

Åh rös i hela kroppen och kände att jag var med dig när jag läste det här. FAN VA STARK DU ÄR OCH VILKEN JÄKLA PANGBRUD DU ÄR!!!!!!! Massa kärlek från andra sidan jordklotet (USA) tack för du dela med dig av det här. Önskar dig enbart lycka och framgång i livet!

#63 - - Nicole Galvez:

Så mycket blandade känslor! Vilken kvinna du är! Så arg på såna jävla idioter och så glad att du tog dig ur! Tack för ditt inlägg! Du har rätt till din egen frihet!

#64 - - Bintu Malm Fraser:

Jag har läst varenda ord. Så hjärtskärande och jag kan inte ens föreställa mig vilket helvete det måste varit. Men ändå ett grymt bra slut på hela den här hemska historien. Heja DIG! Jag hoppas att din berättelse kan hjälpa andra utsatta tjejer att finna modet att lämna/kasta ut och anmäla.

Tack för att du delade med dig <3

#65 - - Jasmine:

Vad modigt av dig att våga berätta. Tack för att du delar med dig av din historia. Man är aldrig ensam, det har du säkerligen förmedlat till många drabbade där ute.
Ta vara på dig och glöm aldrig bort att du är värdefull.
Kram