916 dagar senare
I dag har jag haft "äran" att spendera alldeles för mycket tid med mig själv och min hjärna. Säga vad man vill om min hjärna, men den går i alla fall att lita på. Man kan alltid räkna med att den hör av sig dagligen för att informera mig om att den har kommit på något nytt jag kan ha ångest över. Oftast så är det inte bakfylleångest, eller på ett sätt så kanske det är det. Någon slags bakfylla av livet.
I dag har jag varit fri i 916 dagar. Med "fri" så menar jag att jag inte har sett mitt ex (eller som jag kallade honom i ett tidigare inlägg; "D") på 916 dagar. Om man räknar bort dagen i Tingsrätten, då.
Det har gått så lång tid, men han gör sig påmind ofta. Jag ska inte säga att han är den enda orsaken till att jag är deprimerad. Däremot så kan jag säga att han är orsaken till att jag är rädd för positiva känslor. Jag är rädd för att känna positiva känslor, då det är förknippat med dagen-efter-ångest i mitt huvud. Efter varje bra minut, bra timme, bra dag, bra vecka, bra månad, så kommer ångesten. Den är lurig, då den ser olika ut varje gång. Den är smart på det sättet. Jag förstår att jag egentligen är den enda som sätter stopp för min egen lycka. D finns inte kvar i mitt liv, och han kommer förmodligen aldrig tillbaka. Men se på mig, jag lägger skulden på offret, mig själv. Fortfarande. Jag tycker inte om att klassa mig själv som ett offer, men efter att ha läst "brottsoffer-xxx" på ett antal visitkort och på ett antal ansökningar hit och dit, så har jag börjat vänja mig vid att jag är ett offer i samhällets register.
I dag har jag mest tänkt på det faktum att jag är ett offer, att jag är stämplad som offer för en kvinnomisshandlare. Jag har genomgått någonting som ingen någonsin ska behöva gå igenom, och jag har bevis på det i form av en dom. Både Tingsrätten och Hovrätten har gått igenom mitt fall, och de har konstaterat att jag har varit utsatt för misshandel. Trots detta så klassas inte min misshandlare som en kriminell. Jag är stämplad som ett offer. Gärningsmannen har en prick till i brottsregistret. Men han är fri. Det är inte jag.
I dag slog det mig att min gärningsman har blivit dömd för misshandel tidigare. Det fick jag veta i Tingsrätten. För ett antal år sedan misshandlade han någon annan, och blev dömd för det. Och för ca två år sedan blev han dömd för misshandel på mig. Den mannen är fortfarande fri. I samhällets register så klassas han som en "helt okej" kriminell. Han blev bestraffad med 40 timmar samhällstjänst och löjliga 5000 kr i skadestånd. Visserligen för att jag endast hade bevis för en dag av ca 500 dagar. Det gör mig arg att jag sitter här, 916 dagar senare och fortfarande slår på mig själv för att jag inte hade nog med bevis för att fälla honom på riktigt. Det känns så hopplöst att det inte spelar någon roll hur många gånger någon har blivit dömd för misshandel, då Tingsrätten ser från fall till fall, och inte helheten. Under den här tiden har han kunnat misshandla fler kvinnor. Kanske kvinnor som inte vågar anmäla honom, eller kanske kvinnor som ännu inte fått möta hans demonliknande ögon, hans hårda knytnävar och hans hjärtskärande skällsord, som kommer ärra dem för livet.
I dag är det 916 dagar sedan jag slog mig fri, men hela min kropp skriker fortfarande efter frihet.
Hej välskrivet inlägg av dig och jag känner igen mig i din beskrivning. Misshandeln ger ångest både i förhållandet och efter uppbrottet. Min sambo blev hämtad av polis för en vecka sedan pga att han misshandlade mig när en granne slog larm. Livet har varit helt overkligt sedan dess. Min ångest plågar mig dygnet runt och jag kan knappt sova om nätterna. Jag vill bara fly och gömma mig från det samtidigt som jag måste ta itu med mitt egna liv och gå till arbetet och verka utåt glad. Har vänner och chef som stöttar mig vilket ger en viss lättnad. Polis har sagt att mitt liv kommer att gå till det bättre och jag har grannar som bryr sig om mig. Jag blev glad av ditt inlägg för trots att man får hjälp så finns såren som kommer att ta lång tid att läkas och ångesten lär inte gå upp i rök bara för att det har blivit ett uppbrott i förhållandet. Jag ville inte lämna förhållandet, var inte redo men jag inser att han är ingen jag kan återvända till. Min känsla ensamhet kommer jag att få dras med framöver. Pardoxalt har jag nog aldrig varit så ensam som i mitt nuvarande förhållande. Tack för ditt fina inlägg jag blev stärkt av att läsa det.